att se sig själv objektivt, och att följa upp flirtz

hade någon annan än jag googlat "vad är en podcast" hade jag fnyst till. hur lyckas man vara så töntig?

jag hade också fnyst till rejält om jag såg någon annan skriva "unlike" istället för "dislike". ett stycke konst att stava fel efter bland annat ett års boende i australien.

sitter med ett glas cola zero brevid mig och kommer att tänka på deras ofattbart pinsamma reklamfilmer. vad är det jag sponsrar? fy.

igår upplevde jag en rätt seg dag på jobbet och på väg hem var jag trött och lite deppig. fick i trappan upp från zinkens tubstation skymten av någon som liknade en gammal gymnasiepolare (trevlig, gångsätra-snubbe, synsam - ni som vet, vet). det visade sig dock vid andra stirret att det uppenbart inte var honom. ett tredje stirr bjöd jag på för att han var rätt snygg. även han vände sig om en tredje gång. vid sådana (ganska sällsynta i sverige) nyktra random-flirt-med-okända-tillfällen är det svårt att inte bli glad så jag firade så klart av ett leende. där - genast - blev dagen lite ljusare.

tio sekunder senare hör jag, vi kan kalla honom carpe diem, carpe diems röst; "ursäkta! ursäkta!"

jag: ja?

cd (som sprungit upp för trappen): hej, förlåt. känner jag dig?

jag: eh, nej det gör du inte.

cp (haha råkade skriva "cp" och det får stå kvar här, ser ju kul ut. han verkar dock inte cp, eeehbaras'attnivet): ah... nehe.

jag: jag tänkte att du var en kille jag känner, men efter en dubbelkoll såg jag att du inte var honom. och det borde jag nog insett direkt, han skulle aldrig hänga på söder (än en gång - ni som vet, vet!) men sedan vände jag mig om en tredje gång för att jag tänkte "men hey, han var ju snygg!".

cd: haha ja, samma här.

jag (sträcker fram handen): hej. mary (men jag säger ju självklart inte "mary", jag säger ju mitt vanliga namn. men det fattar ni väl?).

cd. hej. carpe diem.

cd: men du (pekar på min take away-kaffe jag bär på)... nästa gång du tar en kaffe, ska du ta den med mig.

jag (förvirrad, trodde verkligen att han skulle säga att jag spillt): eh haha, jaaa, jaha! eller åh alltså... haha jag vet inte vad jag ska säga nu (och jag babblar verkligen bara på). eh alltså, jag tycker att det är jättekul att flirta och så men jag brukar inte riktigt vara så sugen på att styra upp, eh, sånt här. och typ, ja, nej, jag vet inte.

cd: nej, men det behöver inte vara så uppstyrt. vi byter nummer och så får vi se om vi hörs, typ.

jag: ja, jo, fast. jo, nej men visst det kan vi ju. men jag vet inte, jag brukar kanske tycka att det är jobbigt att höras och så (som sagt - babblar verkligen bara på. tönt.). bara så att du vet. men jo, visst (frågan är ju om jag pratar med honom eller med mig själv).

så vi byter nummer. han är trevlig, hans skratt är kort och koncist och med typ pondus. överlag gillar jag honom och han får mig att skratta när vi pratar om hur han stavar sitt namn. diggar också att han frågade om mitt efternamn. jag skriver själv alltid efternamn i min telefonbok.
det kan betyda några saker;
1. han är extremt organiserad. han har backslick och rock så det kan stämma. petig? schtékig? hm. hoppas inte.
2. han har fler "marys" i sin telefonbok. han är en ladies man. han måste hålla isär sina brudar.
3. han vill facebook-stalka mig. respekt! jag kan ju faktiskt vara psycho. för att inte tala om ful! det var dock inte mörkt ute. och han har sett mig i lysrörsbelysning. och jag hade jobbat, med huckle = platt hår.

okej freeeeeeeeeeeeeeeeeeeze! lustigt, fick precis i detta nu ett sms av honom. jahapp. och nu ska man svara också. varför blir jag plötsligt totalt osugen? varför är det så kul att flirta men så grymt tråkigt att följa upp? det är ju därför jag inte dejtar. man blir ju ändå alltid besviken, ingen lever ju någonsin upp till fantasin. och de som gör det vill ändå inte ha en. är det bara jag som känner igen mig här? vem är det jag ställer frågor till? ingen av mina läsare svarar ju ändå. oskönt av er! det här är ju ett högt rop på hjälp.

var var vi? ja. okej, vi bytte nummer och sa hejdå. jag hoppade över gatan och koncentrerade mig på att inte halka på mitt typiska "halkställe" där jag halkat tidigare. insåg efter koncentrerandet (ja, det är ett ord. googla om ni inte tror mig. och googla även "pod cast", ditt skepso) att det inte fanns någon is att halka på. aftonbladet hade visst rätt, "värmen kom till helgen". sedan log jag hela vägen hem.

så vad händer nu då? ingenting. istället för att fika med cd sitter jag och bloggar om honom. jag tror ändå att han är för schtékig för mig. om vi drack kaffe skulle jag vara den som beställde bryggkaffe och snattade plastskedar vid disken och han skulle be om en machiato och en biscotti som han inte äter upp. jag har faktiskt facebookstalkat honom och vi har hela fyra gemensamma vänner, bland annat min första pojkvän från nian! vi var ihop i två veckor, sista veckan hade jag honom kvar för att ha en dejt till julbalen. jag var ett asshole i nian, som alla andra. en mingelbild på googel visar carpe diem posa (tänk ikaros från överklassnytt, hey baberiba) brevid en tjej m skumpa och sillisar på laroy. från 2010, mina damer och herrar. senast jag var på laroy var på min 18årsdag.

jag har visst placerat honom i ett fack. synd, han är ju så trevlig! men jag vill bara vara med killar som kan åka skateboard och som kanske kan lite spanska och som inte riktigt fattar ifall "push" är en klubb eller en dj. det är väl inte höga krav?