ord att börja tillämpa: prekär

när folk talar om förälskelse och i samma veva säger att de är "som en tonåring igen", vad menas med det? hur skiljer sig en tonårsförälskelse från en vuxenförälskelse?

lena endre gästar the grandpa show. kolla 26:35. hon är bäst, eller hur? är så förbannat trött på att killar aldrig värderas efter sin utsida men då tjejer bedöms ska det alltid nämnas något om deras yttre. och hur kommer det sig att fula killar kan få snygga tjejer, medan fula tjejer ALDRIG hänger med snygga killar? jo, precis. just därför. killar tillåts alltid vara så mycket mer än bara sitt yttre. men visst är det så? man ser aldrig snyggkillar med fultjejer. åh, hoppas inte att man gör det. jag tror inte det, va? okej, jag kommer i alla fall inte på någon just nu. men ska googla såklart, kommer strax.

hej igen!! okej, googlade "ugly women pretty boys" och jag fick ingen respons där alls. så, ah, jo. det stämmer alltså! det finns inga snyggkillar som är ihop med fulbrudar. så sjukt obehagligt. så om jag blir brännskadad måste jag nöja mig med, vad, någon som ser ut som en fot? osoft.

på tal om par. kollar bsf på tv efter en hård men stimulerande pluggdag. konstaterat: vissa par borde inte hångla i riks-tv. speciellt inte när femtio procent av paret ser ut som typ en fot.

okej, tappade tråden. tror jag. men en stimulerande dag var det. jo, absolut. intervjun gick bra. eller fan, den gick grymt! det var ju askul. var så nervig innan, men det kändes bra. riktigt nöjd med många av svaren.

gud okej, alltså. per-ola i bsf ser ut som ett marsvin när han skrattar. typ ett marsvin i medelåldern. eller när är man medelåldrig? 40? spelar roll. han må vara yngre, men han känns medelåldrig. jag mår lite illa. om jag fick pengar för att hångla med honom skulle jag kanske göra det. men inte i tv, never! no, ney, never...

fick också ett annat erbjudande om praktik i vår. känns bra, har nu två alternativ. det ena lockar lite mer. men i vilket fall så kommer allt nog att ordna sig, det brukar alltid ordna sig. mitt absoluta favvotalesätt är "om man kan göra något åt problemet, varför oroa sig? om man inte kan göra något åt problemet, varför oroa sig?". går att applicera på alla situationer, 24/7. jag borde aldrig vara orolig någonsin och inte ni heller. kom ihåg det här nu!

jag tänkte bara säga en sak också, att jag hoppas att ingen tar illa vid sig när jag skriver vissa saker. typ kritiserar, går på hårt. om jag slänger ur mig att någon ser ut som en fot, eller som ett marsvin till exempel. det är osoft, jag vet. det är bara avkopplande att basha ibland. här bakom skärmen, när man är på det humöret. då frodas det - näthatet. och jag tycker inte så egentligen, det bara kommer ur och det är tråkigt att sudda.

vi går från klarhet till klarhet genom att högt förkunna: alla kan ha sina fot-lika dagar, även jag! (men idag var inte en sån dag, ha! *high five*)

ps: uuuuuuuuuuuuuuh, carina berg, gift dig med mig!!! come ooon!!!! åh hon skulle aldrig välja mig. kanske bara umgås lite?! ds.

ps2: har ni hört? snäll är det nya kul. ds2.

ps3: tänk om jag hade fötts som man. jag undrar vilka jag hade umgåtts med. ds3.

kuckeliku

danskt rågbröd är gott. men att inte klara av att käka en vanlig frukostmacka utan att använda kniv och gaffel, larvar ned hela morgonen i den där trista "jag är ett retard"-känslan.

på agendan idag: intervju med sofia mirjamsdotter! läskigt. har inga gosedjur att öva på. vilket får mig att tänka på när jag var liten, då jag och min underarm brukade öva på att hångla med varandra. inget märkvärdigt och fler som gjort, vad jag har förstått. ville bara säga det. och tänk när man sa "strula" istället för "hångla"!

vilket leder mig vidare in på nästa spår - nämligen björn skifs. visst var han med i någon frilla (menade "rulle", men det ser kul ut så vi lämnar det så) som hette "strul"?

drömde om alexander skarsgård idag. han bodde hos mig, och senior var också här. senior skräpade ned min lägenhet i drömmen och jag blev såklart mycket irriterad, arg. skämdes över att jag bråkade inför skarsgård. började i drömmen att morra högt i frustration över senior, vilket jag också vaknade av. lät väl som såhär.

okej, hooold it!! tv4, nyhetsmorgon, har besökt tio thaimassage-salonger i sthlm. åtta (!!) av dessa har erbjudit sexuella tjänster. fy fan!

nu ska ni få gå - hejdå! *strul*

ps: kåldolmens dag i kungsan. skynda att fynda! ds.

att fuska, eller inte fuska

när man spelar wordfeud?

my house, my rules, my pleasure

damer och herrar, välkomna till the fabulous life of mary!!

det här blev rätt långt, så det är rätt segt att läsa. men som vanligt - det är mest för min skull jag skriver så kanske är det roligare att ni sätter er och skriver något för er själva istället! verkligen, gör det! lämna den här sidan och börja skriv dagbok. riktigt kul att läsa om något år, tycker i alla fall jag.

glad första advent i efterskott. jag hoppas att ni har firat. dagen efter till ära tänker jag citera min pappa, som har som tradition att läsa upp en dikt varje gång vi tänder adventsljusen. han försöker att variera sig, och den här dikten som han läste upp igår då vår adventsstake tändes hade vi inte hört tidigare:

när första ljuset brinner

då släpper jag en fis

jag undrar mycket ängsligt,

var fan är snö och is?


där satt den! ska försöka att komma ihåg att skriva ned alla hans dikter som han författat genom åren. den här var lite speciell, den kopplar nämligen till klimatförändringarna vi upplever nu i och med växthuseffekten. vanligtvis håller han sig till jul och typ fjärtar. fint! djupet, tranströmer-klass.

men jo! är omnämnd på wikipedia!!!! för den lilla miniserie jag medverkade i som 13-åring. eh, glaaad! var så galet kul att vara med. minns att jag hade svårt för en replik - min karaktär skulle på en fest fråga "kan du langa en korv?". vilken fjortonåring säger så? ingen. kanske fjortonåringens fotbollstränare med begynnande flint.

på tal om mitt varumärke... jag tror att jag ska skaffa mig en logga. inget trams, något fint. inte classy, helst plottrigt. fint alltså. jag återkommer.

in other news har jag verkligen funderat över det här med solen. den kommer fram när det passar den, och det är vanligtvis vid runt elva-snåret dessa dagar, eller hur? drar sig undan så tidigt som tre. men i respect that! önskar kanske att hon orkade titta fram lite längre. alltså, jag minns sommar. då försvann hon under tiden jag var inne på en klubb, och kom fram igen lagom till att jag tagit mig ut. jag var aldrig sollös! men idag blir det lite sol ändå. kudos till mig som vaknade klockan åtta! finns det något som jag inte klarar av?

också! det här med snus. finns det något att säga? nej.

jag ska börja läsa min morfars biografi i slutet på den här veckan. han var en duktig sportjournalist och en playboy i stockholm på 20- och 30-talen. min mamma har berättat många spännande historier om honom, och pappa tyckte jättemycket om honom med. jag tycker att det är synd att jag aldrig fick lära känna honom som äldre, han dog strax innan jag fyllde sex. minns att han var väldigt snäll, att han bjöd på non stop, satt i rullstol och att det var spännande att titta på hans alla idrottsmedaljer. googlade nu efter hans bok och kom över den här recensionen av hans bok "bengt ahlbom - mästare i det mesta";

"Anekdotfloran är fantastisk. Han spelar till exempel schack med konstnären John Bauer, dansar med Greta Garbo och besegrar Gustav V i tennis. Det sistnämnda var inte tillåtet, varför han kom att kallas 'Kungamördaren'".

men mamma har berättat för mig att morfar inte tyckte att det var fantastiskt att dansa med greta garbo (eller gustafsson som hon hette då) eftersom att hon hade en tendens att ofta trampa honom på fötterna.

jag vill också pröva på att vara playboy på 30-talet!

that's all folks, för nu ska jag gå. men puss och kram!

ps: snart kommer sockersodan hem! och till våren flyttar sockerängeln tillbaka till stockholm. ser fram emot! dessutom kommer senior på onsdag, och madde är redan hemma. och snart är det jul! och pappa har impregnerat mina skor! flow!? FLOW!! ds.

ps2: haha nejdå, jag överdriver! det är inte flow. det finns trista saker nu också! exempelvis har jag inte någon chokladkalender. ds2.

ps:3 men vi avslutar inte så, vi avslutar positivt. tilltugg berättade nyss att han gillade mig! eller förut gillade han mig. nu har vi inte setts på jättelänge. ni minns tilltugg? han som jag trodde att jag hade hört av mig till massor med gånger, sedan visade det sig att jag hade förväxlat två siffror i hans mobilnummer? vilket jag upptäckte dagen innan han skulle åka och backpacka i sydamerika i ett halvår? well, han är hemma igen och han skrev till mig! och vi pratade en del och så kom det, BAM! eller, vi pratade alltså ett tag. och jag har ju alltid undrat, men inte vågat fråga rakt ut. jättemesigt, jag brukar inte vara speciellt mesig. men jag har liksom trott att han kanske har gillat mig, men då, när vi gick i samma klass så vågade jag inte riktigt verkligen tro det. alltså, jo, mesigt såklart. men jag vet inte. jag vet inte. jag kan väl också vara osäker. hur som helst, han åkte iväg på sin resa. men nu så snackade vi och han skrev rätt schyssta saker, som jag blev glad över. typ att han gärna hade setts och så. men jag är ju då rätt osäker kring honom, så jag tänkte att han menade som en polare. eller något. men så tror jag jämt med den där snubben. och så kom jag på att jag inte direkt gör bort mig om jag frågar hur han menar. som kompis eller som att han typ... gillar mig. gud vad töntig jag är, varför kan jag inte bara skriva det rakt ut? men spelar roll! gud vad långt det här blev! jag känner mig bara så töntig! hur som helst - det som var konstigt var att han också skrev att han trodde att jag hade fattat att han gillade mig! men det hade jag ju inte alls! jag hade ingen aning. jag tyckte att han verkade nervös ibland, men också kändes det som om jag hörde av mig oftare än vad han gjorde. även om jag då insåg att jag hade skickat sms till ett annat nummer, så sitter den känslan kvar - att inte få svar. så nu i efterhand antar jag att HAN kanske tyckte att JAG sällan hörde av mig? eftersom att det varit så många av mina sms som aldrig kommit fram. sedan gick vi ju i samma klass, det var väl rätt skumt kanske. hur som helst, det spelar ingen roll nu. jag är ju inte kär eller så, vi lärde inte känna varandra tillräckligt bra. och jag blev ju kär i en annan kille efter det. men nu när jag äntligen fick det svart på vitt - att tilltugg faktiskt visst gillade mig... det är ju så himla, himla stort ändå! stort för gamla mary, mary för typ nio månader sedan. och det behövdes ju efter nyss. men faktiskt, det är sjukt hur man kan komma av sig "självförtroendemässigt". allt sitter ju i ens huvud. nu har jag i alla fall bestämt mig för att jag är mig själv igen. hur som har vi sagt att vi ska ses. vet inte riktigt om jag vågar ändå? jag har så svårt för att läsa honom. va? plus att jag kanske vill vänta lite en snabbis. bara ett tag, har ju precis landat. plus att jag skäms en smula. jag tror nämligen att jag såg honom för typ två månader sedan på ett fik, men - håll i er - jag vågade inte gå fram och säga hej. åååh, astöntigt!! jag fattar inte. jag brukar verkligen aldrig bli nervös! alltså ALDRIG. men verkligen. fan vad töntigt jag beter mig runt den där. det är ju bara i mitt huvud! alltså mitt lilla huvud. ds3.

ps4: okej, en sista. på hedersord. igår pratade jag med en person som går i sista ring i gymnasiet nu. han hade bestämt sig för att plugga vidare direkt, men är inte riktigt hundra på till vad. han funderar på läkare eftersom att han skulle vilja vara med och bidra till att läkare blir bättre på det pedagogiska planet. han upplever det som att, i alla fall förr, läkare blev just läkare mycket för prestigens och sina fina betygs skull. inte på grund av att de är duktiga i mötet människor emellan. och det ville han vara med och förbättra. alltså hur fint låter inte det? jag hade aldrig reflekterat över några slags möten människor emellan överhuvudtaget som 18-åring. jag ville bara dra iväg från landet när jag slutade gymnasiet. det slog mig när jag pratade med honom - vilken skillnad det är mellan oss som 18-åringar och våra sätt att se på framtiden. fint att han har ett mål. jag är glad att jag har ett nu, men å andra sidan är jag också glad att det tog ett tag att komma på det. och man kan dessutom alltid ändra sig, och även om han börjar plugga vidare direkt till hösten så är det inget som säger att man inte kan ta en paus på några år. man kan ju göra vad man vill! tänk om man levde utan möjlighet att förverkliga sina drömmar. ds4.

ds5: jag skulle vilja gå tillbaka i tiden och berätta saker för mig själv som ung! man var ju så uppgiven och kände sig så maktlös ibland, vore bra att få höra av någon man litar på (sig själv) att det inte alltid kommer att kännas så. bästa citatet är INTE från fucking åmål, då agnes pappa försöker trösta henne med att det blir bättre. att han, då han gick på en klassreunion 25 år efter högstadiet, insåg att de populära inte alls hade så mycket att skryta om. och att han själv, som var töntig då det begav sig, tydligen hade kommit långt i livet. då svarar agnes "jag är hellre glad nu än om 25 år". har aldrig hållit med henne där. det är alltid en tröst att det blir bättre. för det är ju det som är så skumt - det blir ju verkligen alltid bättre. ds5.

ds6: är det någon där ute som har haft en härlig tonåring? förmodligen inte va! sjukt! ds6.

ds7: okej, blev visst rätt många "ps". men ärligt hörni, det är avkopplande att sitta och skriva såhär. som jag skrev i början - ett bra tips till alla er som vill få ordning på era tankar! eller i alla fall försöka att få ordning på era tankar. eller bara tycker att det är härligt att minnas hur ni tänkte tidigare i era liv. jag skrev dagbok för hand ibland när jag var liten, men det går mycket fortare att skriva på ett tangentbord. dessutom måste man inte skriva varje dag. testa att skriv ni med! ni behöver ju inte starta en nördig blogg, det räcker med ett word-dokument. aja, gör som ni vill. men rekommenderas! ds8.

sol i ryggen och varm i hjärtat

idag när jag gick längs hornsgatan inträffade en gullig grej. bredvid mig gick en man med en barnvagn och en pigg liten tjej på runt ett bast i den. under tiden som vi går där gatan fram, rätt nära varandra, hör jag att hon ropar en del samtidigt som hon vrider sig för fullt i sin vagn. så plötsligt börjar hennes pappa att skratta också. jag tänker att han skojar med henne eftersom att man ju ska göra det med barn. men! strax kommer pappan istället fram till mig och säger att hans dotter har fått för sig att jag är hennes mamma, och att hon visst har försökt att få kontakt med mig jättelänge. då hör jag att det är "mamma, mamma!" hon ropar. och att det är mig hon försöker att få tag på!

åh, hon var så himla söt! och jag blev så fruktansvärt glad för jag älskar faktiskt när barn tycker om mig. eller, fine, uppmärksammar mig. det gör de inte alltid, ibland dissar de en och då känner jag mig så tafatt. och okända barn brukar jag inte känna något speciellt för. vid närmare eftertanke tycker jag till och med att de är rätt överskattade, de är ju ofta ofräscha. men nu blev jag sjukt rörd, jag kände mig så megaexklusivt utvald. hon var verkligen jättefin, precis en sån där nyfiken liten tjej ska jag också ha en dag.

fresten! igår hände det också gulliga grejer nere på gatan - rolf lassgård.

haha gud! sitter och kollar seinfeld och elaine har blivit kär i en homosexuell man. jag orkar inte skriva mer om det nu, men roligt är det i alla fall.

jag minns en gång när jag var liten och gick i sömnen. jag vaknade av att jag sitter på soffbordet och kollar på seinfeld, med min brorsa i soffan bakom. sjukt skumt. jag har för mig att han sa att han inte ville väcka mig eftersom att jag ändå inte gjorde något knäppt. eller rätt knäppt är det kanske ändå att sätta sig och kolla på seinfeldt eftersom att jag inte ens tyckte att det var roligt då. fast min brorsa visste väl inte det. det var en del humorprogram som jag inte tyckte var roliga back in the day, då jag inte hade några referensramar whatsoever. nile city förstod jag inte alls och tolkade det då som trist. jag undrar hur många skämt jag missar per dag nu för tiden?

på tal om min bror - käkade thaimat med honom och jesuina igår. brorsan var här och tog fram en projektplan i mindjet åt oss, för att vi lättare ska kunna strukturera upp vår c-uppsats. det var en av de mysigaste kvällarna på länge. jag och brorsan har inte setts på ett tag, men nu erbjöd han sig att hjälpa oss med planeringen av c-uppsatsen. i sitt arbete hjälper han bland annat sina klienter att styra upp olika projekt. jag var lite ovillig först eftersom att jag hade rätt dåligt samvete över att jag har varit så dålig på att visa mig den senaste tiden. då kändes det ännu mer dumt att han skulle hjälpa mig med skolan nu när vi väl ses igen efter ganska lång tid. men jag är glad att han tjatade lite. har mycket lättare att se uppsatsen framför mig, i sin helhet nu (trots att den är långt ifrån klar). dessutom var det kanske brorsans sätt att visa mig att han gärna är med, även om jag har varit frånvarande. och det är en skön känsla. dessutom är det väldigt härligt att umgås med honom! men nu ska jag sluta meta-snacka om honom och istället fortsätta att snacka på riktigt. fortsätter redan på söndag. då är det nämligen min brorsdotter som ställer till med födelsedagskalas! ska bli härligt det med.

men jag har verkligen svårt att ta kontakt med nära och kära, speciellt om jag har mycket att tänka på eller om jag inte har hörts med någon på länge. då tycker jag att det är jobbigt att ta tag i att höra av mig, även om jag kanske inte vill något hellre. ibland förstår jag inte hur folk i min närhet orkar hålla fast i mig trots att jag besitter den här otäcka egenskapen. kanske för att även om jag ibland försummar fina människor som jag håller av, kanske ser de någonstans att jag inte menar att göra någon ledsen? kanske fattar de att jag skäms för att jag inte har hört av mig, och att det inte beror på dem. utan på mig. alla brukar bli glada när jag väl hör av mig. tror att jag kanske bygger upp jobbiga saker i mitt huvud väldigt ofta, helt i onödan.

hur som var det så himla fint att träffa brorsan igen och prata om här och nu och där och imorgon. ibland känns livet underbart, det gjorde det igår. idag också faktiskt.

varför ändrar jag mig hela tiden?

ibland tycker jag att jag är gammal, ibland tycker jag att jag är ung. ibland känns saker fantastiskt, ibland känns de hemska. ibland tycker jag att jag är bra, ibland tycker jag att jag är dålig. ibland håller jag med någon, för att i nästa stund ändra mig och sätta mig emot. ibland är jag god, ibland är jag ond. alltid känns det som om livet är ett hav med orkaner och vindstilla och vågor och grumligt och oändliga djup och en horisont jag aldrig kommer ifatt.

finns det verkligen människor som går igenom livet med en känsla av balans? eller är det bara något de låtsas att de gör? jag kan inte förstå hur man kan vara så jämn som vissa verkar vara. inte bara jämn, utan dessutom lagom. inte för upp och inte för ner. jag har också funderat på om de bara gråter och skrattar när de är ensamma. fast det tror jag inte.

eller ÄR jag verkligen upp och ner, fram och tillbaka? alltså "är" ungefär som i "till naturen"? eller är det bara i mitt huvud? om ja; kan jag tänka annorlunda då? lägga om rodret, kanske. kanske har jag bara inte lärt mig att styra tankar? så att de inte dyker upp.

om det är så, att allt handlar om tankekraft - betyder det då att folk som kan (har lärt sig?) att styra sina tankar (och då även sina känslor), betyder det då att dessa människor även skulle kunna bli mer som jag? kan man bli vem som helst, om man bara vet hur man ska tänka? eller är man fast som man är?

för man kan ju förändras genom åren, right? folk förändras ju genom åren. då borde man ju kunna förändra sig lite snabbare, om man bara anstränger sig mer. vilket för mig till om jag ens skulle vilja förändras. är det så härligt att vara balanserad, jämn, stabil? dessutom då lagom. kanske lockar det mest för att det är något jag inte är? är nu. kanske är det härligare att vara upp och ned. när man är upp är man ju verkligen UPP. å andra sidan är det ju inte kul när man har en dipp. fast kanske kan man styra sina tankar så att de alltid är UPP? screw "på en jämn och lagom nivå"... kanske kan man lära sig att styra sina tankar och känslor så att man alltid är på topp? kanske "på en jämn och hög nivå"? jo, eller hur!!! för om det finns människor som verkligen kan styra sina tankar, så att deras känslor påverkas - varför väljer somliga att lägga dem på en jämn och lagom nivå? vill man inte bara vara UPP hela tiden?

eller vill man det? vill man styra allt? tröttnar man då? och! man kanske måste ha dippar för att kunna uppskatta och ta vara på tillfällen då man är på topp. och! man kanske ska sluta glorifiera förmågan att "ta vara" på saker. vad fan innebär det liksom? vaddå "ta vara på"? man kan ta vara på trädets äpplen, göra äppelmos och frysa in. men man kan inte ta vara på känslor eller fina stunder. man kan inte frysa en vacker stund. herregud, man kan ju inte spara någonting av värde. haha, hur värdelöst är det egentligen?! jo, mycket värdelöst. "- nej, du kan inte spara den här fina stunden. men häng inte läpp, du kan ju frysa in hur mycket äppelmos du vill!" varför är det inte tvärtom? vem fan bryr sig om äppelmos? är det något man vill ta fram när man är ledsen? eh, nej!! (om man inte tröstäter, men ofta man tröstäter äppelmos...) man vill ta fram ett fint minne! en känsla av lycka! när du går ute i solen och tittar alla som går förbi i ögonen, och du bara ler! och de ler tillbaka! och de som inte gör de kan gå hem till sitt jävla äppelmos för de fattar inte vad glädje är!!! :D utropstecken for every bitch out there!!!

"men minnen, mary? du kan ju minnas. ta vara på dina minnen!" invänder ni. skitsnack. jag kommer inte ihåg vad kvinnan heter som jag hälsade på i hissen igår. jag kommer inte ihåg vad "onomatopoetisk" betyder, trots att min svensk-lärare i nian tjatade på oss om just det ordet. jag minns inte var min första kanin ligger begravd. jag kommer inte ens ihåg när jag senast stod på en scen, alla människor jag har kysst eller ens om gud någonsin har betytt något för mig. jag minns inte hur jag tänkte för ett år sedan eller hur jag kände i tonåren. jag kommer inte ihåg någonting. allting försvinner.

ju äldre jag blir desto oftare kommer tankar och känslor ifatt mig som känns vagt bekanta. som när man känner lukten av något man känner igen, men inte kan placera. och man blir ledsen för att man vet att man aldrig kommer att kunna komma på var man förut stött på den doften. sekunden senare är den borta. och man glömmer bort igen. det där händer ju hela tiden! igen, och igen, och igen.

kommer aldrig ting att stanna kvar?
vill vi ens att de stannar kvar?
kan man uppleva spänning och samtidigt känna trygghet?
vad är trygghet? en illusion?
alltså, kan man känna balans utan att det måste vara lagom?
hur kan någon någonsin veta något säkert?

den enda jag kan lita på, det enda som är "säkert", är ju jag själv. eller kan jag lita på mig själv? alltså. jag kommer inte ur det här. fråga på fråga på fråga. ska jag fråga någon annan? ni svarar ju inte, era jävla lastpallar.

suck.



...gud? där?

ladies and gentlemen! låt oss gå ned till affärer...

heeej!!!!

vill bara göra er uppmärksamma på www.prataomdet.se - en fantastiskt effektiv inhalator för alla oss med sexuell astma. många av oss har nog varit med om något halv- eller heljobbigt - sexuellt. något som vi inte pratat högt om. det handlar om sexuella gråzoner, tillfällen då man inte är säker på om någon egentligen har gjort något fel. det enda man vet är att något känns fel. tyvärr är det lätt hänt att man försöker att vifta bort det inträffade, kanske försöker man att låta bli att tänka på det. "det var väl egentligen inte så farligt", typ. men STOPP!!! vifta inte bort någonting! ta istället ett djupt andetag. andas in... och så ut med allt. ju mer vi pratar, desto bättre! det tror i alla fall jag.

jag själv har tänkt en del på det här med #prataomdet. antar att jag borde #prataomdet jag med, speciellt nu eftersom att jag själv pushar så högljutt om hur bra det är att göra just så. here goes.

för flera år sedan hade jag sex med en kille som jag tyckte var sjuuukt snygg. "min" typ av kille. han var brunett och hade bruna ögon, dessutom brittisk accent. att han hade färgat en del av håret rött var fult. men just i och med att det var så fult, var det ju samtidigt så i don't give a fuck-sexigt. han var väl rätt dryg, vilket nog grundade sig i en slags osäkerhet. fast där och då tyckte jag att han var cool och precis lagom kaxig.

vi hade sex och mitt under akten kör han in den eh... i daimkrysset, som mina gamla gymnasie-killkompisar skulle uttrycka sig. jag avbryter, blir arg och skäller ut honom. han ber om ursäkt, påstår att han "slant". vilket är fullt möjligt eftersom att han inte är gigantisk. men ändå, jag var sur och han ljög nog. minus "nog". med stor sannolikhet ljög han. det spelar mindre roll. jag valde att fortsätta ändå, vanilla style. inget mer grekiskt trams som han försökt sig på.

jag tycker inte att det här var en helt och hållet hemsk upplevelse. tvärtom. jag tyckte att det var schysst att äntligen få ligga med den här killen som jag trånat efter sedan första gången jag pratade med honom och som jag dittills endast hånglat med. jag var mer än nöjd - jag till och med skröt, om jag inte minns fel. MEN. han gjorde något som inte, aldrig, ska vara okej. han gjorde något sexuellt mot mig utan att försäkra sig om att jag var med på noterna. det är aldrig okej. tänk om jag inte hade vågat säga ifrån? tänk på alla tjejer och killar som inte vågar säga ifrån. att upplevelsen aldrig blev hemsk, för mig, tror jag bara beror på att jag vågade säga ifrån.

jag berättar om den här erfarenheten eftersom att jag också vill bidra till ett öppnare samtal om sex. en del av mig vill lägga till att den här historien kanske inte är "värdig" att få kopplas ihop med ett så tungt och viktigt ämne som #prataomdet. men det är en liten del av mig. det mesta av mig tycker att den här historien är minst lika viktig som alla andra, många mer ångestladdade och gastkramande, historier som hittills #pratatsom. för min historia bidrar lika mycket med att tydliggöra mönster gällande sex. många, många, MÅNGA tillfällen där oreda, osäkerhet och otrivsamhet uppstår grundar sig i dålig kommunikation. att man inte vågar eller ens vill berätta för sin partner. att man inte vågar eller ens vill lyssna på sin partner! man missar att fråga, man missar att säga. man antar och man utgår ifrån. man drar slutsatser utan belägg. man schabloniserar och man förmodar, supponerar och presumerar. det är så himla dumt! alla har vi våra egna gränser, våra egna uppfattningar om bra och dåligt sex. vi har våra egna tankar och våra egna galna, dumma, härliga impulser och känslor. det är så viktigt att man lyssnar och det är lika viktigt att man berättar. och våga fråga! är du okej? är det här okej? det är fint och respektfullt.

enligt mig är det här nog det värsta gråzon-läget som jag har varit delaktig i. det hann kanske inte ens bli en gråzon, eftersom att jag röt ifrån. men det finns tillfällen då jag själv har gått över gränsen. tjatat lite för mycket. tafsat utan lov. jag är inte stolt över dessa tillfällen. för att undvika att jobbiga historier upprepar sig är ett första steg att börja #prataomdet.

det är så jävla viktigt det här. puss, godnatt och ta hand om er alla fina!

ps: när jag läser berättelserna från gråzonerna på www.prataomdet.se så blir jag både ledsen och glad. ledsen över att det är så många som har varit med om hemska saker. glad över att också så många vågar #prataomdet. ännu mer glad över att jag själv har haft sån tur (tur?) som fått uppleva så mycket bra med så hänsynsfulla killar. ds.

överraskning!!!

kära vänner och övrigt (lika kärt) patrask!

jag har fått en fenomenal snilleblixt men den kräver lite planering för att genomföras och sedermera presenteras här. återkommer! kan i alla fall avslöja att ni inte kommer att bli besvikna.

nu - svart och kvinnlig r&b. för att jag vill, tål och får.

hörde jag skål? monstervrål.

ps: men ugh. fett klyschig mening! "kan i alla fall avslöja att ni inte kommer att bli besvikna". kan i alla fall avslöja att ingen kittlas, mary. skriv inte om du inte har något vettigt att skriva! ds.

sysslar med ekvilibrism (och har väl så alltid gjort, mer eller mindre)

numera alltså något meeer än vanligt. pendlar kanske alltid mellan emotionella mary och rationella mary. har emellertid för tillfället fått feeling all the way. cirkus 10 procent nervösa, höga skratt för mig själv. något slags desperat försök att få utlopp för en absurd (?) fascination över hur jag har hamnat i en sån här oskön sits. kanske 70 procent känner jag mig rätt lugn. lugn om vi ska vara finkänsliga, zombie-lik om vi ska vara brutala. EHURU!!! vi lutar tyvärr lite åt det där rabiata hållet också! eller, tyvärr och tyvärr. rabiata kvinnor är ju som jag alltid har tyckt och uttryckt det, jävligt befriande. det krävs knäppskallar för att hänsynslös ärlighet ska visa sig! för det krävs väl knäppskallar för att hänsynslös ärlighet ska visa sig?

tänk glenn close i farlig förbindelse, isla fishers koko girl i wedding crashers och typ courtney love i verkliga livet. för att även här vara totalrå mot mig själv och mot min ringa läsekrets.
okej, så 20 procent crazy ass bitch. inte illa.

men finns det liv finns det hopp! som jag diskuterade med rightalicious:

"- det viktigaste nu är att inte gegga ned sig i sorgen. fokus måste ligga på att hitta en ruskigt ball sthlms-dj och knulla skiten ur honom. så offentligt som möjligt, gärna en check in."

klart slut - monstertjut.

ps: är inte detta helt underbart, på tal om galna kända kvinnor? cameron diaz rollfigur till tompas i vanilla sky:
"- don't ever say that word. i will never come over and bring you chicken soup and fuck your brains out again." ds.