jag bor i sverige!

så underbart! nu börjar det nämligen märkas att solen är på väg. och snart är det sommar och det är ljust mest hela tiden! åh, jag längtar, längtar, längtar så otroligt mycket!

något jag också längtar efter är att inte vara så hetsig ibland. ni vet när ni har bestämt er för något, och ni får en fix-idé att ni måste köra all in på den? alltså exempelvis, ni har bestämt er för att ni bara måste ha någonting. då måste ni ha det nu, nu, NU. så fungerar iaf jag, jag tycker att det är tråkigt att vänta på saker. det gäller samma sak under ett samtal, om jag blir lite uttråkad för bara någon sekund kan jag få en fixa-idé som säger åt min hjärna att "nej, nu måste du fort härifrån för du klarar inte av mer av det här tråkiga samtalet, det kommer att ta kål på dig och din glädje" typ. så fort den känslan har lyckats smyga sig in är det mycket ofta helt omöjligt för min hjärna att vända igen, och börja uppskatta samtalet.

det låter lite luddigt tror jag. men jag vet inte riktigt själv hur det går till så jag kan nog inte förklara bättre. men ett annat exempel är som när jag ska skicka ett sms (okej, exempel från helgens nattliga bravader alltså...). jag lyckas bli bestulen på min mobiltelefon. med tanke på min mobiltelefonhistoria kan jag erkänna att jag, något oseriöst, misstänker att någon i min närhet ligger bakom dessa stölder. men något som är positivt med att jag har blivit av med så många mobiltelefoner genom åren är ju att jag har fått chans att öva upp mina sociala överlevnadsskills. bland annat har jag skrivit ned alla mina nummer i en extremt icke-digital telefonbok. i förebyggande syfte. i förebyggande syfte skriver jag eftersom att jag - inte som alla andra, går och hoppas på att min mobiltelefon inte ska bli snodd. nej, jag, jag vet att den kommer att bli snodd. jag accepterar detta faktum, och blir inte förvånad över när den blir det. en annan överlevnadsåtgärd är också att aldrig köpa dyra mobiler, därmed slipper jag en stor del av irritationen andra upplever då de blir av med sina hyperfancy gadgets.

men snälla nån, var var jag? jo, sms. okej, så ett exempel på hur jag får en fixaidé är när jag ska skicka ett sms. jag tycker att det är asjobbigt att svara i telefon och att svara på sms. men om det är JAG som vill något, då är det inte jobbigt. då blir det en fixa-idé. det är sjukt. jag börjar missbruka min telefon om personen inte svarar. jag bryr mig med andra ord bara om min telefon då jag vill nå någon. oförskämt är det, eftersom detta innebär att om jag skriver ett sms till någon, och den personen svarar med en motfråga, kan jag bli totalt osugen på att svara eftersom jag redan "fått mitt". det är säkert fler som känner igen sig. det är säkert också fler som känner igen sig i att man raderar vissa nummer från sin mobiltelefon inför en utekväll? ibland gör jag det. ibland har jag för gott förtroende för min självdiciplin och jag anser att jag nog kommer att kunna lägga band på mig. ibland har jag det, men ofta inte. därför kanske det är ganska bra för mig att jag blir av med min mobiltelefon, då är det ju helt omöjligt att fylle-smsa! å andra sidan är jag "smartare" än att försätta mig i en sådan position - jag tar nämligen med mig min lilla telefonbok ut och lånar mina vänners mobiler.

jahapp. så jag sms'ar. tycker att det är en fantastisk idé. får jag ngt svar? icke. jag sms'ar igen - det kan ju absolut inte vara så att jag inte får något svar från mitt ragg för att han inte vill ligga! nej, den tanken tycker (tydligen) mitt nattliga alterego "bloody mary" (man måste väl döpa henne?) är så befängd att hon skickar fler sms. det måste ju vara min väns touchscreen-mobil som det är fel på. det står ju att sms'et inte kommit fram. eller? hur gör man? var fan är den klassiska menyn, med flikar och grejer och "visa status"-knappen där det klart och tydligt finns en leveransrapport att läsa? jag börjar bli grymt arg. och förtvivlad. till råga på allt skickar jag dessutom typ nio sms som alla är överdrivet (!) felstavade. typ bolibompa-nivå. mina fingrar är nämligen för tjocka för det där jävla touchtangentbordet. och - JA!!! - ja, jag har vänt på mobilen för att göra tangentbordet större. hur kan jag ha så feta händer? gahpugfahwepoiufehweö½½!!! förlåt, det bara kom. jag sitter här och skriver mig själv arg som fan! känslan jag har nu är ungefär som den känsla bert ljung förmedlar med sin klassiska replik "jag ska bli munk!" i "bert - den siste oskulden". det är efter att han inser att the love of his life (eller iaf love of this week) dejtar den slibbiga hockeysnubben carl-philip. som fyi är bäst på att dra trista skämt, exempel kommer nedan. okej, vi kommer in på fel spår. bert säger iaf "jag ska bli munk!" eftersom att han är så frustrerad över sin enfald. att han kunde TRO att victoria var intresserad?! här har han suttit och larvat sig, klippt med ögonfransarna, pluggat matte i oändlighet med henne, sprayat ned sig med kopiösa mängder deo... för att pang-på få denna otroliga ögonöppnare - hon dejtar en annan snubbe! ojdå... hold it. kollade i skrivande stund på ett gamalt klipp från filmen nu. det var visst inte alls då bert hävdar att han ska bli munk. det säger han i början av filmen, då han i regnet lovar gud att han aldrig ska titta åt en tjej och där och då alltså inser att han kommer att dö oskuld. han känner att han ändå aldrig får napp, så han ger upp.

jag kanske inte direkt vill kommunicera att jag ligger på exakt samma frustrationsnivå som bert. jag ska inte bli munk än, MEN jag ÄR lite nedslagen. det är inte kul att sitta på klubben, kolla igenom samtalslistan, sms-listan och typ inse att utkorgen är full och inkorgen tom. och ha! det värsta är (fast det hände inte nu, men det har hänt!) då man hör den ljuva sms-signalen, får upp pulsen, river ut innehållet i väskan, ser ljuset i botten, rafsar fram tegelstenen, klickar upp sms-et... svär över att mobilen hänger sig... där... läser... "välkommen till club nype! du och en jävligt äcklig vän får varsin halv men ack-så-gratis påskmustshot om ni fucking KUTAR hit nu, nu, nu eller iaf innan solnedgången, ska vi säga runt 16:00? kom och trängs med falsklegsbarnen utan pondus, peder fogstrand (som iofs är trevlig but STILL) och svettas brevid våra afrikanska fotbollsspelare som bjuder dig på drinkar ifall de får ta dig på röven! glöm inte att dj lame spelar det värsta från igår! med stjärtliga hälsningar asshole salvatore, kenza, fan och hans fula moster!"

mm. det blir ett ganska långt inlägg nu. tror att det är rekord! vi ser det som kompensation för mexiko-frånvaro. och terapi för mig. sorry för att det är rätt ostimulerande för er att läsa, ganska negativt och rejält patetiskt. hoppas att ni inte kräks ned hela skärmen.
åh, justja. okej här kommer carl-philips skämt. 05:54.

http://www.youtube.com/watch?v=JeK6Tgq3_HQ&feature=related

i slutet av scenen kan vi se per moberg spela berts homosexuella granne. jag tycker faktiskt att per moberg är rätt het på ngt vis. trots att han är lite slime'ig. han känns liksom rå och flummig på ett "umpf!"-, eller kanske "stön!"-vis. men jag tror inte att jag skulle vilja hångla med honom, känns pinsamt liksom.

en annan jag inte vill hångla med är människor jag inte känner. totalt osugen. annat var det förr. mognar? kanske. präktigt? lite. känns dock inte som om resten av världen har kommit ikapp mig. inte för att vara så, men jo. för att vara så. det är många som vill hångla med mig! jag tycker faktiskt att det är ohyffsat. om jag vill hångla så syns det på mig. och gör det det inte så säger jag till. men jag gillar inte att man klubbar med någon, eller sitter och snackar med någon, och plötsligt inser att den personen typ försöker injicera samtalet/hoppandet med hångelvibbar. och inte bara från sitt håll, utan också från mitt. försöker få det att kännas i luften som om det är BÅDA som vill hångla. eller typ "om jag skickar tillräckligt mycket hångelvibbar/är tillräckligt närgången tillräckligt länge/lägger några fler händer på lår, kanske hon tröttnar på att lirka sig längre ut på soffkanten/hoppa iväg från mig på dansgolvet och bara GÖRE?!".
som om jag skulle gå på den lätta? skärp er.

typ igår. sitter och messar tilltugg (för er som inte minns, killen i min klass med den grymt snygga rösten, tror det går att läsa om honom i... tja... kanske oktober?) samtidigt som en människa jag inte känner flåsar mig i nacken och inte fattar signaler. vi har träffats en gång tidigare men det var för att jag fick låna hans mobiltelefon när jag hade blivit av med min. det var på tunnelbanan. vi snackade i fem minuter, han var jättetrevlig. men ändå. vi känner inte varandra. han kanske är psycho? jag kanske är psycho? ja, det är möjligt.
i vilket fall - man möter väl inte upp en tjej utan mobiltelefon som man träffat i fem minuter på tunnelbanan natten innan? man addar väl inte henne på facebook typ dagen efter att man träffats? (OBS! notera gärna - han har redan langat mig sitt visitkort. please. ge mig tid till reflektion och eftertanke. vi ringer dig.) man ringer väl inte hennes kompis mobil för att man sett att hon använder hennes nummer eftersom att hon själv inte har något för tillfället? man ringer väl inte och bjuder in sig själv till utekvällen hon har med sina härliga vänner? eh? eller gör man? är inte det lite, typ, pinit? okej om jag var britney spears - då kör man nog all in. tjata sig till, typ. men å andra sidan, hur effektiv är en sådan offensiv attack - really?

jaja whatever. honom vill jag inte hångla med. jag vill hångla med tilltugg!

nu längtar jag efter filmkväll (y tu mamá también) med panda. jag tror att jag ska baka en kaka till henne, typ kladdkaka. det är gott. hoppas att den inte blir torr! det finns nog inte mycket som är bra när det är torrt. jag menade inte att syfta till något snuskigt, men det kan ju appliceras där med. jag tänkte faktiskt på människor, typ stela personer. och kladdkaka då. nu även på snusk.

puss på er kära läsare, på återseende.