ingen stress, ingen press

fridhemsplan har för mig varit danscompagniet och inget annat. på senare år har det också kopplats till västermalmsgallerian (där jag köpte min smartphone), nivå 22, dovas och alla andra sunkhak man gick till när man var 18. men nu är det också något mer. det är arbetsprover till berghs med rightalicious. idag är det en vecka kvar tills vi ska lämna in våra mästerverk och sedan börja våga hoppas.

dag ut och dag in. natt upp och natt ned. och så skola på det. och vänner man inte har tid att träffa. och mamma och pappa som tack och lov lever loppan i kroatien för att junior gav dem en ryan air-biljett dit i julklapp. hotell får de betala själv. underbart! de kommer aldrig att ångra resan till kroatien. att ge bort upplevelser borde fler satsa på då de vill överraska med en gåva. men som skrivet - tack och lov är de inte i sverige nu. hade de varit här hade jag haft ytterligare två nära att inte ha tid att umgås med.

tänk om jag kommer in på berghs! det vore så härligt! hoppas att jag kommer in. jag vågade ju inte hoppas tidigare. kläckte ur mig saker som "jag har ändå inte råd, jag har ändå inte tid, och jag söker mest för att få en känsla av hur det är att utforma arbetsprover". vilket larv. så klart tar jag mig tid och så klart tar jag mig pengar och så klart kommer jag att tacka ja om jag kommer in och så klart blir jag arg och ledsen om jag inte kommer in. en kallelse till intervju vore grymt. hoppas, hoppas, hoppas. jag måste få ihop alla trådar och min kampanj så att allt faller samman och på plats på ett smidigt vis. under samma paraply. i min hjärna är allt mitt arbete ihop-connectat och alla mina tankar logiska och relevanta. att få juryn på berghs att förstå mitt tänk också, är nog det klurigaste i utmaningen.

puss och kram från mig, temporärt bosatt på fridhemsplan