varför ändrar jag mig hela tiden?

ibland tycker jag att jag är gammal, ibland tycker jag att jag är ung. ibland känns saker fantastiskt, ibland känns de hemska. ibland tycker jag att jag är bra, ibland tycker jag att jag är dålig. ibland håller jag med någon, för att i nästa stund ändra mig och sätta mig emot. ibland är jag god, ibland är jag ond. alltid känns det som om livet är ett hav med orkaner och vindstilla och vågor och grumligt och oändliga djup och en horisont jag aldrig kommer ifatt.

finns det verkligen människor som går igenom livet med en känsla av balans? eller är det bara något de låtsas att de gör? jag kan inte förstå hur man kan vara så jämn som vissa verkar vara. inte bara jämn, utan dessutom lagom. inte för upp och inte för ner. jag har också funderat på om de bara gråter och skrattar när de är ensamma. fast det tror jag inte.

eller ÄR jag verkligen upp och ner, fram och tillbaka? alltså "är" ungefär som i "till naturen"? eller är det bara i mitt huvud? om ja; kan jag tänka annorlunda då? lägga om rodret, kanske. kanske har jag bara inte lärt mig att styra tankar? så att de inte dyker upp.

om det är så, att allt handlar om tankekraft - betyder det då att folk som kan (har lärt sig?) att styra sina tankar (och då även sina känslor), betyder det då att dessa människor även skulle kunna bli mer som jag? kan man bli vem som helst, om man bara vet hur man ska tänka? eller är man fast som man är?

för man kan ju förändras genom åren, right? folk förändras ju genom åren. då borde man ju kunna förändra sig lite snabbare, om man bara anstränger sig mer. vilket för mig till om jag ens skulle vilja förändras. är det så härligt att vara balanserad, jämn, stabil? dessutom då lagom. kanske lockar det mest för att det är något jag inte är? är nu. kanske är det härligare att vara upp och ned. när man är upp är man ju verkligen UPP. å andra sidan är det ju inte kul när man har en dipp. fast kanske kan man styra sina tankar så att de alltid är UPP? screw "på en jämn och lagom nivå"... kanske kan man lära sig att styra sina tankar och känslor så att man alltid är på topp? kanske "på en jämn och hög nivå"? jo, eller hur!!! för om det finns människor som verkligen kan styra sina tankar, så att deras känslor påverkas - varför väljer somliga att lägga dem på en jämn och lagom nivå? vill man inte bara vara UPP hela tiden?

eller vill man det? vill man styra allt? tröttnar man då? och! man kanske måste ha dippar för att kunna uppskatta och ta vara på tillfällen då man är på topp. och! man kanske ska sluta glorifiera förmågan att "ta vara" på saker. vad fan innebär det liksom? vaddå "ta vara på"? man kan ta vara på trädets äpplen, göra äppelmos och frysa in. men man kan inte ta vara på känslor eller fina stunder. man kan inte frysa en vacker stund. herregud, man kan ju inte spara någonting av värde. haha, hur värdelöst är det egentligen?! jo, mycket värdelöst. "- nej, du kan inte spara den här fina stunden. men häng inte läpp, du kan ju frysa in hur mycket äppelmos du vill!" varför är det inte tvärtom? vem fan bryr sig om äppelmos? är det något man vill ta fram när man är ledsen? eh, nej!! (om man inte tröstäter, men ofta man tröstäter äppelmos...) man vill ta fram ett fint minne! en känsla av lycka! när du går ute i solen och tittar alla som går förbi i ögonen, och du bara ler! och de ler tillbaka! och de som inte gör de kan gå hem till sitt jävla äppelmos för de fattar inte vad glädje är!!! :D utropstecken for every bitch out there!!!

"men minnen, mary? du kan ju minnas. ta vara på dina minnen!" invänder ni. skitsnack. jag kommer inte ihåg vad kvinnan heter som jag hälsade på i hissen igår. jag kommer inte ihåg vad "onomatopoetisk" betyder, trots att min svensk-lärare i nian tjatade på oss om just det ordet. jag minns inte var min första kanin ligger begravd. jag kommer inte ens ihåg när jag senast stod på en scen, alla människor jag har kysst eller ens om gud någonsin har betytt något för mig. jag minns inte hur jag tänkte för ett år sedan eller hur jag kände i tonåren. jag kommer inte ihåg någonting. allting försvinner.

ju äldre jag blir desto oftare kommer tankar och känslor ifatt mig som känns vagt bekanta. som när man känner lukten av något man känner igen, men inte kan placera. och man blir ledsen för att man vet att man aldrig kommer att kunna komma på var man förut stött på den doften. sekunden senare är den borta. och man glömmer bort igen. det där händer ju hela tiden! igen, och igen, och igen.

kommer aldrig ting att stanna kvar?
vill vi ens att de stannar kvar?
kan man uppleva spänning och samtidigt känna trygghet?
vad är trygghet? en illusion?
alltså, kan man känna balans utan att det måste vara lagom?
hur kan någon någonsin veta något säkert?

den enda jag kan lita på, det enda som är "säkert", är ju jag själv. eller kan jag lita på mig själv? alltså. jag kommer inte ur det här. fråga på fråga på fråga. ska jag fråga någon annan? ni svarar ju inte, era jävla lastpallar.

suck.



...gud? där?