sysslar med ekvilibrism (och har väl så alltid gjort, mer eller mindre)

numera alltså något meeer än vanligt. pendlar kanske alltid mellan emotionella mary och rationella mary. har emellertid för tillfället fått feeling all the way. cirkus 10 procent nervösa, höga skratt för mig själv. något slags desperat försök att få utlopp för en absurd (?) fascination över hur jag har hamnat i en sån här oskön sits. kanske 70 procent känner jag mig rätt lugn. lugn om vi ska vara finkänsliga, zombie-lik om vi ska vara brutala. EHURU!!! vi lutar tyvärr lite åt det där rabiata hållet också! eller, tyvärr och tyvärr. rabiata kvinnor är ju som jag alltid har tyckt och uttryckt det, jävligt befriande. det krävs knäppskallar för att hänsynslös ärlighet ska visa sig! för det krävs väl knäppskallar för att hänsynslös ärlighet ska visa sig?

tänk glenn close i farlig förbindelse, isla fishers koko girl i wedding crashers och typ courtney love i verkliga livet. för att även här vara totalrå mot mig själv och mot min ringa läsekrets.
okej, så 20 procent crazy ass bitch. inte illa.

men finns det liv finns det hopp! som jag diskuterade med rightalicious:

"- det viktigaste nu är att inte gegga ned sig i sorgen. fokus måste ligga på att hitta en ruskigt ball sthlms-dj och knulla skiten ur honom. så offentligt som möjligt, gärna en check in."

klart slut - monstertjut.

ps: är inte detta helt underbart, på tal om galna kända kvinnor? cameron diaz rollfigur till tompas i vanilla sky:
"- don't ever say that word. i will never come over and bring you chicken soup and fuck your brains out again." ds.