hur kommer det sig...

...att det alltid är någon där ute bland mina vänner och bekanta som jag "borde" höra av mig till? det går ju bara runt, runt, runt. hela tiden. en ond karusell, omöjlig att hoppa av. den skaver, den där "jag är en kass kompis"-känslan man får då man inte ringt eller sms'at tillbaka. när man till slut tar tag i relationen och styr upp att träffas så har man (förstås) askul. sedan går det en vecka. PANG! dags igen. "hej, det var så trevligt sist, vad sägs om att ses i nästa vecka igen? puss!". vad fan?! det är ju inte det att jag inte vill. jag hade förmodligen också skitkul. men jag måste få vara själv också! det är om möjligt ännu roligare än att hänga med andra. kanske borde nämna också att detta inte gäller ngn specifik person. det gäller i princip nästan alla mina vänner. så det är verkligen inte personligt.

finns det inte fler som jag?

om jag skulle umgås med alla som frågade om vi kunde fucking fika ngn dag, skulle jag förmodligen aldrig hinna plugga, blogga, facebooka, sova, äta, shoppa, sitta och tänka för mig själv, gå på promenad, festa, kolla film, locka håret eller pyssla. jag skulle istället "bli vad jag äter"-morphas till en stor kanelbulle och få gula kaffedrickar-tänder inom en månad. kan inte folk sluta försöka ge folk dåligt samvete med orden "det var inte igår, var håller du hus egentligen?" och typ "gumman, så länge sedan nu, vi måste ses!". här måste vi ingenting. och du kan vara en gumma.

suuuck.