det är så här, ni förstår, jag gillar killar

jag är lite irriterad på att bert ljung är fiktiv, tror nämligen att han skulle vara väldigt rolig att umgås med. jag tror att han tänker lika mycket på tjejer som jag tänker på killar. ibland känns det som om jag tänker på killar för mycket. jag kan inte låta bli! jag har på sista tiden försökt att bergränsa mina kill-tankar lite, och jag tror att det har blivit bättre (bättre?). men jag vet inte, jag har fortfarande en bit kvar.

de gör mig väldigt nervös också, killar. det är skitstörigt, även om det är en kille som jag inte ens gillar så kan jag bli nervös. kanske för att jag typ "borde" bli det? eller för att jag inte har vuxit upp m så många män i min ålder runt omkring mig? har tre systrar och en bror, men han är tio år äldre. kanske blir jag nervös för att jag ibland märker att killen är nervös? det smittar fan av sig! då blir jag arg, för då är det ju inte mitt fel! så jag blir arg på killen som verkar nervös, och jag blir arg på mig själv för att jag apar efter. ibland när jag blir riktigt jävla sepe-nervös så börjar det rycka lite i min panna. det är sjuuukt osoft, för då är det svårt att fejka att jag inte är nervös. eller ibland kan man hålla fast pannan lite, typ låtsas att man tänker och så. men inte för länge, för det känns rätt onaturligt att stå och hålla handflatan mot pannan under ett samtal. tack och lov händer det alltså inte så ofta.
djupa andetag kan funka. peptalks också. känns bara så otroligt larvigt att säga saker i stil med "skärp dig, mary, du är ashet!" och typ "det är som med smådjur, råttor, insekter - de är förmodligen mer rädda för dig än vad du är för dem!". jag tycker inte att killar är som råttor såklart, jag älskar ju killar! råttor är väl okej. men det känns skönt att inbilla mig att de är mer rädda för mig än tvärtom.

vissa killar gör mig inte nervös, även om de är i "min" ålder och potentiella ragg (eller gamla ragg). i helgen fick jag ett sms från en snubbe, vars nummer jag inte hade (eftersom att jag inte har några nummer alls nästan). det löd så här:

"Hej Mary, vad händer ikväll? När solen står som högst lyser stjärnorna som klarast." 21:55, lördag kväll.

jag skrev tillbaka och frågade vem det var. rätt kort. inte mitt vanliga, charmiga sms-jag. jag var bland folk och hade inte tid att skriva brev, dessutom visste jag inte vem tönten var. utgår ifrån att han är en tönt då han skriver sådana där tramsiga saker. vad betyder det ens? makes no sense. vaddå, stjärnorna lyser väl fan inte alls när solen står som högst? suck, jag kände det på mig redan då, den här killen är förmodligen inte killen hela dan.

"Är i Vasastan. Funderar på om vi kan mötas upp senare ikväll..." 22:24.

han svarade inte på vem han var, utan var han höll hus. återigen suck. jag frågade då än en gång vem det var jag hade att göra med.

"Din hemliga beundrare. Vi borde ses." 22:33.

här borde vi ingenting. men ifall det var ngn som jag faktiskt tycker är skön så testade jag att istället gissa vem det kunde vara. kom nämligen på att det kunde vara en polare från gymnasietiden, vi kallar honom hycklaren. grymt rolig kille och han hade dessutom kommenterat min fb-status några timmar tidigare. han hade nog inte skrivit så där men jag tänkte att han möjligtvis hade ett tillfälligt hjärnsläpp. sååå jag drog till med en chansning och skrev "är det hycklaren?"...

"Det är hycklaren fast på steroider..." 00:11, natten till söndag.

där var mitt tålamod slut så jag skrev bara "meh." tillbaka. varpå han svarar:

"K. Götgatan utanför ljunggrens kl 1.30?" 00:38.

jag hade för kul med mitt sällskap för att orka att ta reda på vem den mystiske beundraren var, så jag sket i ljunggrens. hängde färdigt på malmen istället och tassade sen vidare till ett kebabhak. därefter funderade vi på att dra till patricia, men jag ångrade mig i sista stund då jag kom på att jag behövde sova.
dagen efter kollade jag upp vem det var jag hade sms'at med. hitta.se, tack för att du finns. hans namn säger er ingenting, men tro mig när jag skriver det; jag är så väldigt glad att jag inte mötte upp med honom. vi ska döpa honom till jöns, för han är en riktig jöns. jöns gör mig totalt onervös. undrar om han någonsin kommer att ge sig. har han ingen värdighet? han har redan hört av sig tusen ggr det senaste året och blivit lika dissad då som i helgen. nu har jag sparat hans nummer iaf så att jag slipper slösa dyrbar tid på att sms'a honom i hopp om att det är ngn crazy/sexy/cool kille jag har att göra med.

nu låter det som om jag är så där självgod igen. det är jag inte! tro mig, jag har också blivit dissad! men inte fan tusen gånger på raken av samma person!! jag förstår mig inte på vissa människor. jag är medveten om att det inte bara är killar som håller på så. hade en kvinnlig kollega för några år sedan som också var ruskigt desperat. jag menar inte heller att man borde spela svår och sån skit, absolut inte. men människor, snälla! vet ert värde! blir ni glasklart dissade - move on! önskar att jöns kunde se det som att det är jag som missar något fint istället för att fortsätta längta efter kärlek han aldrig kommer att få från mig. nej, tjatiga, klängiga män är inte män jag faller för. inte snubbar som tror att de är så jävla coola för att de väntar med att höra av sig "bara för att" heller. alltså killar. killar, killar, killar. kan ni inte bara vara som jag? hör av er när ni känner för det, tills ni blir dissade. och blir ni dissade - move the fuck on.