jag sitter på tåget och har så trist, åker flera kilometer, minst...

kommer ni ihåg den gamla dängan? "fittan sticker fram"? hård och hårig, hård och hårig. haha. jag undrar än idag om den framfördes av en man eller av en kvinna.

jag blev varken hård eller hårig av att sitta på tunnelbanetåget idag. det satte sig en snubbe, som stank av alkohol, snett mittemot mig.
jag har lätt för att sega till lite då jag åker t-bana. framförallt när jag (som idag) är på väg hem efter jobbet. men tack vare crazy slapp jag bli sådär seg - han höll nämligen låda hela vår resa, från typ ö-malm till slussen. han snackade med sig själv mest (det var iaf ingen som svarade honom) men då och då skrattade han även till när några i närheten drog något skämt. han basunerade också ut, bland mycket annat vettigt, "du vet inte vad lyckan är!" och även att "...du borde göra det på en gång" (missade tyvärr exakt vad som skulle göras på en gång).
mittemot mig satt en ganska classy lady, femtioplusare. hon vantrivdes och visste inte vad hon skulle ta sig till. åkte med en station sedan bytte hon plats. platsen mittemot mig blev då ledig, varpå crazy tog över hennes säte med orden "då ockuperar jag!". haha han var så skön, för han var inte arg utan glad. en glad och full galning! de är de bästa galningarna. det finns en galning som stryker runt i lidingö centrum (jag jobbar i l-ö centrum) och han är en arg och full galning. väser "horor!" och dunkar gärna till affärernas skyltfönster med näven. har extremt hög panna. han är den värsta sortens galning.

när classy lady gick så sa crazy glatt "hejdå!", men hon svarade inte.

istället kom då en äldre man och satte sig brevid crazy, dock tvekade han lite innan han slog sig ned. tror att han ångrade sig i efterhand. crazy uppmuntrade honom med orden "slå dig ned!" (haha) och mannen svarade "tack!". killarna i båset brevid satt och skrattade. ibland kunde jag inte heller hålla mig. fnissade då tyst för mig själv, nedburrad i min tjocka halsduk och satsade på att låtsas som att jag skrattade åt något sms. det kändes taskigt att skratta åt crazy. jag skrattade iofs mest med crazy, men det fanns där ett utrymme för missförstånd. jag tyckte inte att det var värt risken att han kanske skulle tappa ansiktet.
efter ett tag blev det även för mycket för den äldre mannen för när crazy skulle gå av vid slussen så sa den äldre mannen att crazy skrämde folk och att crazy borde lugna ned sig (ja, något liknande). jag tror inte att crazy blev ledsen, men jag blev lite ledsen för crazy hade inte gjort något dumt egentligen. tvärtom, han bjöd ju på en av månadens mer intressanta röda linjen-resor.

så jag sa "hejdå!" och log åt crazy. crazy blev så glad att han ville ge mig en kram. han såg faktiskt ut som om han skulle börja gråta av lycka. jag sa "nej, jag vill inte kramas, jag vill bara säga hejdå" och log igen. då sa han hejdå, och berättade att han var väldigt glad för att jag pratade med honom. sedan bugade han (definitivt mer än två gånger) och hoppade av vagnen. på perrongen dunkade han på fönstret (vad är grejen med galna människor och fönsterdunk?) och vinkade glatt. hukade sig lite som om han var muslim och jag hans mecka. han fick ett leende och ett peace-tecken tillbaka.

vad jag försöker säga med den här historien är inte mycket alls. mest ville jag bara berätta om min intressanta resa (en av månadens mer intressanta kom vi överens om, right?) från ropsten - zinken. när jag var yngre hade jag inte vågat säga hejdå. men jag är glad att jag gjorde det. folk är lite crazy i allmänhet. nu vågade den här snubben visa det öppet och det tycker jag att han ska ha cred för. så länge man inte är taskig mot folk så ska man få bete sig hur man vill. sedan kanske det är lämpligt att lägga lite band på sig om exempelvis barn är i närheten. jag var iaf väldigt lättskrämd som barn, var rädd för allt. å andra sidan kanske jag inte hade varit lika rädd om jag exponerats för lite crazy i större utsträckning.
vem vet. nu är jag i alla fall vuxen och modig, det känns så jävla bra. och om jag själv i framtiden blir crazy - nej, förlåt - om jag själv i framtiden blir ännu mer crazy (för tro mig, alla är vi mer eller mindre crazy), så hoppas jag att jag har nära och kära som kan försvara mig mot sneda blickar och taskiga kommentarer då jag åker tunnelbana.