när jag beter mig som en idiot...

...tycker jag att folk (däribland räknas även jag själv in) ska förlåta mig om jag 1) erkänner att jag betett mig som en idiot och 2) skäms som jag bör skämmas, alltså skall mängden skam bero av hur idiotiskt jag betett mig.

inte helt ologiskt! detta innebär att jag kan komma undan med ganska mkt utan att känna mig helt kass alltför länge. dessutom tillämpar jag den här förlåtelsemetoden även på mina medmänniskor då de har klantat sig. it's a win/win - jag slipper vara osams med folk länge och de slipper gå runt och vara rädd för att jag fortarande är arg. livet är för kort för att bråka. jag tycker att den här metoden är grym att använda sig av då man ska vända andra kinden till (för det ska man i regel alltid göra).

ngt av det värsta som finns är att inte veta om man har handlat schysst eller oschysst. jag är säker på att jag ibland är väldigt bra på att övertala mig själv om att jag har rätt. det vore verkligen skönt att ha dr phil på speed dial. och om personen jag är i konflikt med är dålig på att argumentera så är blir det supersvårt. extra supersvårt om personen i fråga är dålig på att argumentera och faktiskt har rätt. eller vi backar, personen kanske inte måste vara dålig på att argumentera för att det ska bli svårt - personen måste vara sämre än vad jag är. annars låter det som att jag själv tycker att jag är bättre än dålig på att argumentera. och jag vill inte att ni ska tro att jag är en mallgroda - jag kan vara usel på att argumentera. speciellt då jag vet att jag har rätt, men då personen jag bråkar med är bättre på att argumentera för sin sak. fy fan! då blir jag sämst. i dessa situationer är det självklart helt okej att ta fram nävarna eller i alla fall skrika ut irrelevanta och gärna snuskiga personangrepp. if you can't answer a mans arguments, all is not lost; you can stll call him vile names typ. superbra sagt av en amerikansk snubbe som hette elbert hubbard.

nej men jag svävar ut och jag vet inte riktigt åt vilket håll. jag orkar inte knyta ihop trådarna heller, jag har ont i huvudet och måste plugga. om ni inte fattar vart jag vill komma så får ni vara ledsna över era bristande tankeläsartalanger ty jag orkar inte blogga mer nu. blä, detta tar verkligen musten ur mig ibland.

men - det här kan jag kanske säga iaf - det är inget fel i att argumentera. är det något i en relation som inte stämmer är det för mig (i princip alltid) självklart att ta upp det med personen det gäller. precis som jag hoppas att de som stör sig på mig/mitt sätt att bete mig ger mig chansen att få motivera mig/mitt sätt att bete mig. och kanske till och med bryr sig så mkt om relationen til mig att de inte bara hoppas att det "går över av sig själv", för de flesta problem går inte över av sig själv. de flesta problem blir värre av sopa under mattan-metoden. och jag borde veta, jag har bråkat i hela mitt liv och var definitift stökigast av systrarna i mitt barndomshem.

vi avslutar med fler visdomsord.

silence is one of the hardest arguments to refute.
- josh billings

sticks and stones may break your bones when there's anger to inpart. spiteful words can hurt you feelings but silence breaks your heart.
- okänd